Vi ses i himmelen!

I tisdags somnade min lilla pappa Engel in. Stillsamt till toner av albansk musik när skymningen tog vid. Jag och Juno höll hans varma händer några timmar innan. Och Carlos tog ett farväl efter hans död.

Img 0604

Img 0605

Img 0606

Img 0607

Ett nytt kapitel i mitt liv är påbörjad. Min pappa är i himmelen och jag är tacksam för den frid och ro han fått. Efter ett turbulent år fylld med ovisshet, lidande och smärta. Det har funnits ljus, lyckliga stunder och lärdomar. Det har det. Men ett värdigt liv fanns bakom honom. Långt långt bort bakom honom.

Jag känner mig på många sätt som en ny människa. Såklart, just nu lever jag i sorg och inga minnen har bleknat än. Allt är smärtsamt. Lyckliga stunder förvandlas snabbt till smärtsamma där minnen gör så ont att det är svårt att få luft. Jag berättade allt jag ville för pappa. Jag var hos honom så mycket jag kunde. I tre veckor låg han på palliativa avdelningen. Där får man vård i livets slutskede. Lika många dagar som han var där var vi hos honom. Jag såg pappa sakta sakta sluta leva. Min fina pappa Engel. Som jag läst på om döden. Googlat mig genom nätter och dagar.

Sköterskorna bad mig hämta kläder dagen innan hans död som han skulle bära efter sin bortgång. Carlos skjutsade mig och jag valde omsorgsfullt ut en vit skjorta med ljusblåa rutor och mörkblåa chinos ur hans garderob. Pappa älskade kläder! Hans garderob var så fin. Att imorgon lägga undan allt och städa ur rummet och garderoben känns just nu övermäktigt. Dofterna ni vet. Han fick i alla fall på sig den fina skjortan och byxorna. Så fin han blev.

Ni vet när en människa dör på det här viset. Efter att ha fått leva ett helt liv. Så är det stillsamt och vackert. Oändligt sorgligt och tiden innan var så fylld med ångest och smärta. Men tiden och dagarna före döden är allt annat än det. En tröst känner jag ändå. Avdelningen är rofylld och personalen är absolut absolut underbar. Pappa kämpade så länge. Dagarna gick och gick. Innan jag tog Juno i handen och gick hem en allra sista gång från pappa så sa jag till honom att allt är bra nu och att det ska bli så skönt att få vila för dig. Några timmar senare fick han evig vila och frid. Aldrig ensam. Min bror vakade vid hans sida till sista andetaget.

Ett nytt kapitel har nu tagit vid. En ännu starkare känsla av vad som är värdefullt i mitt liv finns hos mig idag. Jag har känt bitterhet och ilska rinna av mig den senaste tiden. Jag är inte likgiltig men väljer glädje och lycka. När jag har möjligheten att välja. Jag kan i skrivande stund inte riktigt greppa att pappa inte lever längre. Men i mitt hjärta, för evigt. Hans generositet och godhet var något utöver det vanliga. Hans omsorg och oro för mig fanns kvar in i det allra sista. Lilla pappa. Men nu vet han äntligen hur himla bra jag har det.

På onsdag morgon var det inskolning för Belle på fritids. Det var med tunga jag gick till skolan. Bredvid en förväntansfull och pirrig Belle. Sorgen får finnas där i bakgrunden och om kvällarna låter jag den ta så mycket plats den vill. Barnen är med i sorgearbetet såklart och trillar mina tårar så gör de. Men det måste ändå finnas en balans på dagarna.

Sömnlösa,oroliga och ångestfyllda nätter i min kropp. Känslan överlag hos mig är lugn, ledsen och sliten. Inte så konstigt egentligen. Carlos har genom det här året varit ett fantastiskt stöd för mig. Att ha en stor familj runt mig som ger tröst är värt allt. Vi har en vardag hos oss alldeles snart. Delvis redan påbörjad iallafall för Belle. Det känns okej. Jag älskar ju min vardag.

Det kommer inte gå en endaste dag utan att pappa finns i mina tankar. Och jag accepterar livets gång. Livet förändrats och erfarenheterna formar och påverkar.

Vila i frid älskade lilla pappa Engel. Tack för livet. Vi ses i himmelen. Jag tar på mig något riktigt fint jag med. 🕊❤️

  1. Jag blir så berörd av ditt fina inlägg. Så sorgligt men ändå fyllt av tacksamhet. Ännu en påminnelse att ta tillvara på livet man har❤️
    Många kramar till dig!

  2. Du skriver så fint om döden, ett ämne som är så svårt att prata om. Låt sorgen få ta tid. Så småningom kommer det kännas lättare. Tänker på dig 💕 Kram

  3. Så sorgligt och ledsamt, men döden är en del av livet och man kan inte göra nånting åt det… Man blir varse att livet är kort! Ta hand om dig Julia ❤️

  4. Här trillar tårarna när jag läser din text, känner igen mig i mycket. I år, till jul, är det 10 år sedan min pappa gick bort. Jag var bara 22 år och jag kommer aldrig glömma känslan i min kropp när han inte fanns mer.
    Varmaste kramen till dig<3

  5. Så fantastiskt fina ord du sätter på något så sorgligt ❤️. Så skönt att höra att ni varit nöjda med hans vård. Jag jobbar själv inom vården och det som publiceras är oftast det som inte är bra. Klokt av dig att tänka att han nu slipper det som varit jobbigt. Såklart svårt att se det positiva i det. Den man saknar är ju inte den sjuka personen som ligger där i sängen utan den personen det en gång var. Det är den man får försöka minnas.

    Många kramar till dig ❤️ och din familj
    //Anna

  6. Så fint skrivet och beskrivet. Av kärleken och döden. Visst förändras man och ser allt så mycket klarare när man stått vid gränsen. Så nära. Min mormor sa, Glädje går före sorg. Jag önskar dig och din familj en bra start på vardagen. Hand i hand med sorgen i din ryggsäck 💖 Kram, Christel

  7. Beklagar sorgen <3 Vet hur det känns, lättnad i bröstet över att någon man älskar slipper lida och ha ont.. samtidigt som det smärtar och man saknar massor.. Tänker på er. Kramar.

  8. Så fina ord till din pappa💙
    Vackra kläder glädjs och förgyller även i sorgen.
    Ta hand om dig finaste du🕊

  9. ååh fina julia, förstår så väl hur du känner. jag förlorade min fina pappa för strax över 5 år sedan, jag var då 18, han 59. det var tunga år efter det och det ända som fanns i mitt fokus då var att må bra, det blev plötsligt så otroligt viktigt att ta vara på livet och låta varje dag bli min. första åren efter hans död så fanns han i tanken varje dag, ofta flera gånger om dagen och sorgen blev ofta påtaglig. med åren, vardagen och när livet händer så kommer tankarna på pappa mer sällan och inte lika smärtsammt som det en gång var och idag så är minnena återigen förknippat med glädje och något jag kan le åt. jag växte aldrig riktigt upp med min pappa utan bodde varannan helg hos honom tillsammans med min syster, ofta så glömmer jag nästan bort att han inte längre finns utan jag föreställer mej att han sitter tillsammans med sin kära vän och livskamrat ann-kristin och att dom bara har det bra tillsammans hemma hos dom, äter ett gott nybakat bröd dricker lite kaffe och spelar en omgång yatsy där på morgonkvisten innan någon annan är vaken och innan det är dags för den riktiga frukosten… nä nu blev det en lång ivägsvävande kommentar det här men mina tankar sattes igång utav det du skrivit, stor kram på dej 🍁

  10. Så fint och vackert du skriver ❤️ Du berör med din text och din värme. Skickar varma kramar till dig och din familj ❤️

  11. Tack för det du delar! Det du beskriver känner jag väl ifrån min fars bortgång för 35 år sedan. Det var så fint jag var där vid hans sida nära han tog sitt sista andetag. Sån frid kom över honom och också mig. Kände sån tacksamhet och glädje att hann nådde målet på det sättet. Han var mkt svårt sjuk på slimutet och det var kämpigt för honom. Att jag var där ensam just då blev till en styrka i mitt liv. Självklart har jag saknat honom många gånger särskilt under svåra perioder. Hans tro och optimism bar oss på ett spec sätt.

  12. Så fint skrivet, så känslosamt och vackert. Du är så äkta, och därför berör du oss alla! Tack för att du delar med dig , du ger både glädje och insikter och skapar eftertanke.
    Beklagar er sorg, stor kram!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..