ANNONS

Jag älskar dig pappa!

/

Älskade Lilla pappa!

Det är så mycket jag vill just nu. Jag vill att du ska veta att jag älskar dig. Jag skäms än idag, för den där gången jag blev sur på dig när du inte kunde göra tofsarna på mig som jag ville. Jag var kanske 5 år gammal den gången. Minns så väl hur missnöjd jag var samtidigt som jag tyckte så synd om dig som inte fick till det. Skäms gör jag för att det fanns ingen anledning att bli sur på dig. Du var ju alltid världens snällaste. Aldrig ett ont ord eller en höjd röst. Jag menar, du skalade ju till och med vindruvorna åt mig. Höjden av omtänksamhet och godhet.

Jag vill att du ska veta att jag har det bra. Att jag är älskad och att jag älskar. Att jag har jobb. Mjölk i kylen och laxfile i frysen. Sådant vet jag att du oroade dig för. Alldeles i onödan. Men det var världsviktigt för dig. Det var därför du alltid släpade med dig kassar med mat. Alltid laxfile. Du gav och gav och gav. Jag vill att du ska veta att jag är dig evigt tacksam.

Det blev ingen läkare av mig som du drömde om. Men jag vill att du ska veta att det är bra ändå. Mitt jobb är älskvärt. Bästa jag vet om.

Jag vill att du ska veta att jag tycker att du är den finaste pappan någonsin. Du hade alltid en välstruken skjorta, putsade skinnskor och snygga chinos. Så välklädd och fin. Alltid! Jag vill inte att du ska vara ledsen, ha ont och ha ångest. Åh Gud vad jag hoppas att du slipper det. Vår familj är splittrad åt alla håll och kanter. Så knepigt när det är så. Och även om ingenting blev sagt under livets gång så hoppas jag att du vet. Att jag älskar dig.

Igår firade jag Midsommar med min pappa. Raderna ovan skrev jag när vi inte visste om pappa överlever den stora hjärnblödningen som han drabbades av i oktober förra året. Det är så skönt att sätta ord på känslorna tycker jag. Allt lättar. Och jag har inga problem med att dela med mig till er. Vi människor har ju så mycket gemensamt även om vi kan vara olika. Sorg är en sådan sak som vi nästan alla bär på av olika anledningar.

Vi firade aldrig midsommar när jag var barn så det här var vårt allra första firande tillsammans. Pappa bor på ett äldreboende idag. Demensavdelningen. Allt gick så snabbt. Från att ha varit så full av liv till det här.

Ska jag vara alldeles ärlig så har min relation aldrig varit så enkel och öm med pappa som nu. Inte enkel i som att den skulle vara lättsam och lycklig. Jag är fylld till bredden av sorg över hur allt blev. Men vi kan sitta med händerna i varandras, jag kan ge någonslags tröst och sällskap de stunder jag är där. Juno är hans stora lycka och hon är den enda som kan locka fram en skärpa och närvaro i pappas blick mindre bra dagar. För det är så olika från dag till dag. Hans tillstånd.

Så märkligt hur allt blev. Att vi funnit en mer naturlig och djup relation nu. Han är så sårbar. Det blir man väl när man är helt och hållet beroende av andra människors omvårdnad. Som när man var liten. Och den skapar en ny slags relation mellan oss helt enkelt. Vi är far och dotter. Men på ett annat sätt idag.

Mitt samvete lider. Nu tampas jag med ett dåligt mammasamvete och ett dåligt dottersamvete. Ni vet känslan av att man alltid skulle kunna göra lite till och lite bättre?

Men ja. Vårt samhälle ser ut så. Arbeta, lämna på förskola och våra sjuka och äldre hamnar på boenden. Känns inte helt hundra i mitt hjärta men det är så det är.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur det känns att se min pappa försvinna lite för varje dag som går. Jag får bara glimtar av min pappa ibland då och då. Men pappa så som han var är inte kvar längre.

Jag funderar jättemycket på vad som är ett värdigt liv. Döden. Den som skrämmer mig så mycket att jag har svårt att få luft nästan.

När jag ser flaggan vaja på halv stång på gården hos pappa, en bil som hämtat någon för den sista färden eller blomresterna efter en begravning så slår det mig hur underligt det är. Livet så härligt, sorgligt, glatt, njutbart, mysigt och smärtsamt. Ja allt ryms i vårt liv och mycket kan vi bestämma över. Men hur länge vi får vara med är det ju ingen som vet och jag kan inte riktigt förlika mig med tanken på att döden ska drabba mig och mina älskade. Inte på det här grymma sättet. Men kanske är det mest grymt för oss som är bredvid och ser på…? Jag hoppas så. Att ångesten håller sig långt bort från pappa men jag tror att oro och ångest hör till sjukdomsbilden tyvärr. Eller ja ja vet att det är så. Men man kan ju få önska. Pappa har hamnat på en avdelning med så varm fin personal som jag känner mig trygg med.

Ville dela med mig av det som ibland tynger mig. Livet är ju både och. Jag försöker att välja det härliga och lägga fokus på allt lyckligt. Men allt måste få plats och jag vet att vi alla har våra sorger att bära. Det är mänskligt och känns som en tröst att veta tänker jag.

Så ja, igår firade jag midsommar med min pappa. Och det var härligt och sorgligt på en och samma gång.

Och nu vet du pappa. Att jag älskar dig! För det säger jag till dig varje gång vi ses. Så tacksam ändå för att vår relation blev öm och nära på det här viset till slut ändå.

Julia

30
135

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00