Tankar om natten

 

IMG_0593

 

När klockan passerat långt över midnatt. Och jag vet att jag skulle ha somnat strax efter klockan 22. Egentligen…

Men att det inte går. Inte inatt.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket som är mest plågsamt.

Att somna och behöva gå upp mitt i natten. Om och om igen. En väckarklocka som ringer vid midnatt, klockan ett, klockan tre…

Eller kanske som idag. Vaka. Och lägga sig när man vet att allt är tryggt och bra några timmar framöver.

Samma lika. Tortyr som tortyr. Dålig sömn är verkligen fruktansvärt men det här är något utöver det vanliga. Jag har ju småbarnsår som pågår parallellt och visst att nattlig amning och småbarnsnätter kan vara sjukt jobbiga. Men det här någonting helt annat.

Jag vet såklart vad som är mest plågsamt. Och det är den grymma sanningen.

Elle har diabetes. Och ansvaret för hennes liv ligger i våra händer. Bokstavligen. Hennes liv. Oron finns där konstant hela hela hela tiden. Hur kunde jag ens få det här enorma livsavgörande ansvaret i mina händer? Jag känner mig själv så liten just nu. De få gånger jag nästintill glömmer bort diabetesen blir jag så brutalt inkastad i verkligheten att jag ångrar det faktum att jag ens tillät mig slappna av.

Det är liksom ingen ide att slappna av. Det här är ett dygnet runt arbete. Att ta hand om diabetesen.

Och inatt är hon hög. Ingen fara på taket kan man ju tänka och nej det är det inte för stunden heller. Panikartat blir det när hon är låg och jag inte är i hennes närhet. Men att ha högt blodsocker är ju absolut riktigt illa på sikt och jag vill ju som mamma inte på något sätt bidra till en försämrad hälsa hos mitt barn i framtiden.

Så att vaka och korrigera med insulin, vaka, sticka i fingret och korrigera om igen…är mitt nattliga arbete den här natten.

Härligt är i alla fall att jag ytterst sällan bryter ihop eller hamnar i någon slags negativ ältande sörja för det känns så destruktivt för mig. Jag väljer allra helst glädje och lycka. I allt jag bara kan. Slår ifrån mig negativa inslag utifrån så gott jag bara kan också. Ska nog fasen bli ännu bättre på det faktiskt. Prioritera och välja rätt.

Diabetesen har en plats hos oss nu. Det bästa vi kan göra är att ta hand om den och försöka se till att Elles liv blir så härligt som möjligt för henne. Den ska i alla fall inte begränsa henne.

Men, inatt är jag ledsen. Ledsen för hur det blev och allt Elle behövt och behöver utstå. Jag önskar att det var jag.

Ledsen för min egen skull också. Att jag ska få så lite sömn och behöva leva med den här avgrundsdjupa oron för mitt barn som har en dödlig sjukdom. Som sagt var. Om det ändå varit jag istället.

 

Nya tag om några timmar igen.

Då känns det bättre. Det är jag alldeles säker på. Men då vet ni. Varför min nästintill konstanta känsla och status är trött. Jag är helt enkelt oändligt trött.

Julia

  1. Vår 17åriga son fick sin typ 1 diagnos 1 dec och våra liv förändrades för alltid. Efter några veckor fick han en libre och slapp alla stick i fingret. Så mycket enklare att bara scanna av!
    Kolla upp om det är aktuellt för er dotter!
    Kram

    1. juliak skriver:

      Åh vi har det och den är toppen. Men inte när jag korrigerar, då vill jag ha det exakta blodvärdet och då sticker jag 🙁

      KRAM till dig!

  2. Emma skriver:

    Elle kunde inte fått en bättre mamma än du!

    Du är fantastisk, glöm inte det

    Stor kram!

    1. juliak skriver:

      Meeen alltså. Tack. Kram!!!

  3. Frida skriver:

    Denna skit-sjukdom…
    Livet före och efter…som natt och dag…

    När man ligger med oron som en hård klump i magen och ångesten över allt vår lilla tjej inte kommer få i samma utsträckning som hennes vänner…då är det skönt att skriva av sig och veta att man inte är ensam ….och det lilla faktum att andra orkat, och klarar av det…. det blir på något sätt halmstrået den natten…

    Kämpa på…
    Styrkekram från en dia1-mamma till en annan…

    1. juliak skriver:

      Livet före och efter där sa du något. Finner också tröst i att inte vara ensam. STOR kram till dig.

  4. Emelie skriver:

    Stor stor kram till dej! ♡♡♡
    Förstår inte varför allt alltid känns så mycket värre på natten men så är det ju alltid. Beundrar verkligen din styrka och att du alltid kan se det ljusa och glädjen i allt. Jag hade behövt gå i en skola hos dej ♡
    Många styrkekramar igen

    1. juliak skriver:

      Natten mellan 2-4 är absolut vidrigt ju 🙁 Hehe välkommen på glädjeskola hos mig! KRAM

  5. Emmeli skriver:

    Lyckans Elle som har just er som familj. Tillsammans är ni ett dreamteam, jag är så makalöst imponerad utav er. Kram från norr. <3

    1. juliak skriver:

      Gulle dig vännen. Kram!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..