Till alla er som kämpar!

DSC_0065

Jag undviker att drömma om stunder utan sjukdom för då gör det så ont.

Elle är ju sjuk och det är hon som bär sjukdomen. Jag önskar det var jag. Önskar det var jag önskar det var jag önskar det var jag i all oändlighet.

Men det är det inte. Jag bär inte på sjukdomen men oron är min att leva med. Det kommer aldrig någonsin en endaste liten paus eller utrymme för att leva som vi gjorde innan.

En konstant oro och min telefon är ett med mig idag. Inte för att slöscrolla Instagram utan för att jag inte vill missa ett endaste sms eller samtal. Elle skickar alltid sms inför varje måltid med sitt blodsockervärde…

Jag önskar mig och Carlos en natt av sömn. En hel natt. Från kväll till morgon. Tiden går och omtanken från omgivningen bleknar med den…

Men vi är kvar där. Men med ä n n u mer sömnbristoch en oro som liksom landat. Då dagarna ju faktiskt går som sagt var.

Några trötta funderingar från mig. Mamma till en dotter med Diabetes typ 1.

Och med dessa ord skrivna så vill jag sända en stor kram till er som kämpar på ett eller annat sätt!

Julia

  1. Åh, Julia ❤️ Livet, det är fint och samtidigt så svårt. Skickar varma styrkekramar till er. Tänker oxå – var snäll mot dig! Ge dig vila, mindre prestation. Sitt i solen med en kopp kaffe eller vad du gillar själv. Tar du dig riktig lunch? Alltså 45 min – 1 timma paus? Sov lite på dagen om det går. och finns det nån runt om dig som kan ta en natt nån gång? Gnagande oro och stress kan göra sönder en människa. Låten dina rötter bli lite starkare!
    Kram från en 3-barnsmamma som drabbades av utmattningsdepression i somras. Var rädd om dig. Och snäll mot dig. ❤️

    1. Vilken fin och tänkvärd hälsning, tack. Tycker att jag är duktig på att fånga sådana härliga lyckliga stunder ändå men lunch tex, njäää. Bara om jag har en lunchdejt inbokad annars jobbar jag undan istället. Kanske ska ändra på det. Ta hand om dig du med, KRAM!

  2. Åh känner med dig! Har en son på 17 med autism o adhd, ständig kamp..
    problem m skola, socialt o lite annat. Ständig oro här med. Stor kram från Ullis

  3. Känner så med er! Har följt en annan mammas blogg under väldigt många år och hon skriver mycket om livet som förälder till ett barn med DM. Jag hade aldrig förstått hur tungt, oroande och läskigt det kan vara utan att följa henne. Kanske kan du få lite igenkänning och känsla av att inte vara”ensam”?
    http://www.josefineaamodt.com

    Ha en fin dag!

  4. Styrkekramar till dej fina Julia <3

    Jag vet så väl vad du menar, man känner sej så ensam med kampen för barnet som pågår varje dag. Omgivningen glömmer, men själv förblir man kvar där med sin kamp, dag ut och dag in… Men till all lycka är ändå de flesta dagar mer glädje än sorg, trots att somliga dagar är smärtsamma och tunga.

    Känner du också att du kan njuta och känna lycka över små ting mer än du gjorde innan?
    Man liksom lever mer på alla plan.

    Jag uppskattar att du skriver om D1 ibland, för du sprider kunskap om hur jobbig den här sjukdomen är. Det råder så stor okunskap om vilket jobb det är för alla föräldrar till barn med D1. Jag tycker att det är fint att du även beskriver vilken sorg det är när ens barn insjuknar, trots att det skär i mitt hjärta då jag läser det, för jag känner så igen dina känslor.

    Bäst går det om jag inte tänker alls, men sorgen behöver ändå få komma fram ibland för att jag ska komma vidare.

    1. Åh tack fina rara du får dina rader. Jag håller helt med. Utan detta hade mina lyckliga stunder inte varit lika lyckliga. Allt jag känner, känner jag så starkt och innerligt så att säga.

      Tänk hur livet blev…

      Stor stor kram till dig!

  5. Hej,

    Har läst din blogg i många år men aldrig kommenterat förut. Men kände att jag ville kommentera, då jag känner igen mig så i det du skriver.

    Vill bara säga att det kommer bli bättre och kännas lättare med tiden. Det är fortfarande ganska nyligen ni fick beskedet att er dotter har diabetes. Det tar tid att smälta och bearbeta detta, inte bara månader utan kanske år. Det tar tid att hitta nya vägar och att släppa tankarna på att allt är annorlunda och inte kommer bli så som man trott och drömt om. Man lär sig leva med oron. Dagarna kommer bli lättare igen och bara jobbiga ibland däremellan.

    Jag har en dotter som föddes med en utvecklingsstörning. Livet har blivit HELT annorlunda än vad jag drömt om. Tror det tog ca 2 år att verkligen acceptera läget. Det blir annorlunda men det blir fantastiskt ändå.

    Elle blir äldre, hon kommer lära sig att leva med sjukdomen och hantera den på ett bra sätt och ni kommer kunna slappna av mer. Det kommer bli mer sömn så småningon. Begränsningarna som ni upplever idag kommer kännas mindre med tiden.

    Oj, blev längre kommentar än vad jag tänkt 😊

    Kramar och styrka till er

  6. Vill bara skicka en stor kram till er ♥️ Kan bara föreställa mig den oron som förälder, pjuh vad starka ni är. Och Elle med såklart. Fint att du delar med dig av något som är så viktigt att sprida medvetenhet och förståelsen för! Som sagt – kram kram kram!

  7. Styrkekramar till er familj ❤ Tungt med sjukdom i familjen, men kanske det
    vänder mot rätt håll småningom. Du är beundransvärd med din starkhet, flere borde ta exempel av hur du som mamma kan orka hålla i trådarna för en så stor familj, din vackra inredning, träningen, sund mat, trädgård m.m.
    Du har finsk ”sisu” (kraft) i dej Julia! Ett riktigt skönt veckoslut till hela familjen.🌷☀️

  8. Fina fina Julia. Blir så ledsen när jag läser. Under flera år har jag följt din blogg och den har varit som en liten flykt i tillvaron när vardagen har gått lite för fort med småbarnsliv och jobb huller om buller. Gnagande oro och tryck i bröstet blandat med dåligt samvete. Hoppas verkligen vi alla får fortsätta följa och inspireras av ditt mjuka och fina sätt att behandla både din familj och dig själv ❤️

  9. ❤️ och den oron, som alltid kommer ha en egen plats i hjärtat. När jag nuddar vid den lite extra, så känns det som hjärtat knyts. Som sedan sakta löses upp, och det går bättre ett tag. Om det ändå vore jag.

    Men jag vet, vi blir starkare av detta. Tänker att vi lär oss något, hon lär sig något. Får en styrka som en dag kan brukas.

    Massa styrkekramar till dig Julia ❤️

    1. Jag vet precis som du att vi lär oss och att det på något sätt blir bra ändå. KRAM och tack för omtanken.

  10. Precis så ❤️

    Och som D1 mamma skriver så bra att du skriver om det. Många vet så lite om sjukdomen.

    Från en diabetes 1 mamma till, som låter känslorna och tankarna ta över ibland.

    Kram

  11. Oron går tyvärr aldrig över… Min son har haft diabetes typ 1 sen han var 3 år. Nu har han precis flyttat hemifrån, 24 år och själv. Vaknar han på natten då han blir låg? Vi har såklart kontakt varje dag, men är ständigt orolig…

    Häromdagen svarade han inte på tre timmar… Jag var nära att ringa efter ambulans etc…

    Och alla komplikationer efter många år av högt blodsocker under tonåren med hormoner…

    Oron går dessvärre aldrig över.

    Kämpa på, vet precis hur det är.

    Kram

  12. Åhh vad jag vill ge styrka och kraft tillbaka för du om någon verkar vara en kämpe! Det jag upplever som din styrka att du hela tiden söker vad som ger dig energi, vad du gillar mest och hitta tid tillsammans med familjen. Det inspireras jag av!! Att vara ärlig mot sig själv.
    Jag är också en som kämpar, min sexåriga dotter fick D1 i höstas och nu även celiaki. Det är tufft med omställningen det innebär och samtidigt låta henne få blomma och vara som alla andra och att som förälder lägga över ansvar så att hon får bli självständig. Det innebär en oro och ett evigt planerande i mitt huvud. Ibland släpper jag fram känslorna och sorgen medan jag andra dagar kör på. Tänk om det gick att ta över sjukdomen. Dina ord och inlägg om din tankar kring detta är otroligt värdefulla och sedan gillar jag hela din blogg! Brödreceptet är magiskt! 😀 Din känsla för bild, färg och form inspirerar!
    Önskar dig en underbar helg med familjen! ❤️ Själv ska jag mysa lugnt med mina tre barn och man.

    1. Åhh, blev så oerhört berörd av dina rader. SOM man önskar att de gick att bära barnens bekymmer och sjukdomar. Skulle ge allt för det.

      Stor stor kram till dig!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..