Skördetider och det som betyder något!

batch_DSC_2436

batch_DSC_2428

batch_DSC_2501

Godmorgon hjärtan!

Jihuuu det löste sig. Nu kan jag släppa det och gå vidare. Skönt. Så ni vet.

Jag fick ett så enormt sorgligt besked igår från en bekant så att allt annat blev med ens väldigt värdsligt. Den familjen lever också med Alopeci. En pojke i precis samma ålder som vår Belle. Det i sig är en ganska så tung börda att bära med en stor dos oro, tankar och en vardag att hantera som är annorlunda. Jag får ofta höra att det ju faktiskt inte är en farlig sjukdom och att det är tur att det bara är hår.

Hmm, den är inte livshotande fysiskt nej det stämmer. Men vi har ju även det själsliga och vårt inre att ta hänsyn till visst? Och den som yrar om att det bara är hår kan ju prova att ta en liten runda inne på Ica utan bryn fransar och hår. Sen kan vi prata igen. Ok det blev ett sidospår men jag blir trött och irri av det.

Åter till det sorgliga beskedet. Nu är de inlagda med lillebror som insjuknat i Diabetes och han är bara två år gammal precis som Juno. Mitt hjärta går sönder.

Och jag landar än en gång i det jag redan vet om och som finns i mina tankar utan undantag varje dag. Att det är dagen som räknas. Nog för att gårdagen ibland kan ömma och framtiden kännas drömsk och lockande. Så är det ändå vad jag gör idag som räknas. Jag njuter så innerligt av det enkla lilla. Det fanns en tid när jag sa att så länge barnen är friska så…

Det kan jag aldrig mer säga men vet ni vad, livet kan vara härligt ändå. Men ja, det är hemskt sorgligt när barn blir sjuka. Man får perspektiv.

Och på tal om det lilla enkla som för mig ändå är ganska så stort och lyxigt. Skördetider. Att ha både vackert och gott i min alldeles egna lilla trädgård.

Det kommer en tid när jag kan ta tillvara på varendaste lilla hallon och länsa skogen på svamp men tills dess njuter jag av att göra så gott jag kan. Man hinner det man hinner och det är gott nog. Jag plockar in de mest bedårande buketter och landar i vilka blommor jag tycker är värda att förså nästa år och inte. Jag skriver en lista med mina favoriter sedan. Minnet är som bekant bra men kort så det är lika bra att göra det nu när man är i säsong fortfarande.

Ok idag packar vi, förbereder för hus/katt/blomvakten och jag jobbar undan det sista. Attans vad lycklig jag är över att snart få vara med Carlos igen på den andra av mina favoritplatser på jorden.

Ses imorgon!

puss

Julia

  1. Helen skriver:

    Så fint skrivet, alla ord.
    Kraaam

    1. juliak skriver:

      Kram och tack!

  2. C skriver:

    Hej Julia,
    Jag kommenterar aldrig någonsin bloggar, men nu känner jag att jag för en gångs skull vill det. Din blogg är en ganska ny bekantskap för mig, och jag är så glad att jag hittat hit! Du har en sån bra mix av allt och jag gillar verkligen ditt sätt att skriva och din inställning. Jag får en paus från en stressig vardag och perspektiv på saker och ting. Tack för att du delar med dig!
    Önskar dig en fin helg!

    1. juliak skriver:

      Jättestort tack för din hälsning. Blir glad att du trivs här hos mig. KRAM

  3. Karin skriver:

    Livet. Barnens sjukdomar är så mycket tyngre att bära än sina egna. Min son fick diabetes när han var i yngre tonåren, idag är han 27. Trots sin sjukdom en harmonisk kille som fjällvandrar och har bra jobb. Han och flickvännen har just skaffat hundvalp. Livet kan bli bra ändå eller rättare sagt precis som du Julia skriver att det gäller att ta tillvara stunderna trots allt.

    Måste tacka för din blogg som är så fin och insiktsfull och full med vackra bilder. Kram

    1. juliak skriver:

      Tack för att du delar, betyder mycket för mig. KRAM

  4. Sofie skriver:

    Det där med att jämföra med andra är så tokigt tänker jag. Man har olika erfarenheter, vardag och upplevelser. Sorgen är sig egen och oavsett vad den bottnar i så kan ingen i hela världen bestämma hur den känns för just dig eller någon annan individ. Och eftersom man utgår från sig själv kan något som verkar vara banalt för en annan vara en väldigt stor grej för en själv. Tycker att man ska vara försiktig med att vifta bort andras känslor med ogenomtänkta ord och istället lyssna in hur personen känner och bemöta just det. Kram till dig (och din bekanta om hon läser)❣️

    1. juliak skriver:

      Väldig kloka ord, håller med till punkt och pricka. Kram!

  5. Jag vet hur du/ni känner angående håret. Min dotter (5år) fick leukemi för 1,5 år sedan och har i två omgångar tappat håret. Dock har lite ögonbryn och några fransar fått vara kvar. Så ledsamt när man inte känner igen sin dotter längre. Nu kan man ju tänka att håret är den minst värsta biverkan av medicin och det stämmer väl. Men för mig kändes det som att man likaväl kunde skriva cancer i pannan på henne. Då blir det så uppenbart att man är sjuk. Hon är ändå samma kloka spralliga tjej (förutom de perioderna hon ätit kortison förstås. Fruktansvärt) men en del av den yttre personligheten tyckte jag försvann. Men vår tröst är att det växer ut igen. Jag vill tillägga att allt går bra och det finns ingenting som tyder på att det inte fortsättningsvis ska gå bra så det väljer vi att tro på). Moa har 1 år kvar av behandlingen för att minska riskerna att få tillbaka leukemin. Det jag också vill säga är att vi är ju väldigt ofta på sjukhuset och där ser vi så många barn som får diabetes. Alltså det gör så ont i hjärtat. Därför bestämde vi oss för ett år sedan ungefär att bli månadsgivare för barndiabetesfonden. En fond som borde få mer uppmärksamhet. Kram

    1. juliak skriver:

      Tack snälla du för att du delade med dig så generöst av ditt liv och erfarenheter. Betyder mycket för mig. Och så toppenfint att bli månadsgivare. Diabetes är en riktigt tuff sjukdom som man liksom aldrig kan vila ifrån knappt en endaste stund 🙁 KRAM och sköt om er!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..