Det här med årsdagar. Minnesdagar över något som hänt. Alltså jag tänker på sorgliga ledsamma händelser till exempel när någon gått bort.
Så oändligt smärtsamt. Det är som att kroppen känner av vad den varit med om.
Häromnatten drömde jag om pappa. Han dog. Jag vet inte hur lång drömmen var i tid men att återuppleva hans bortgång igen var fruktansvärt tungt.
För ett år sedan var livet så sorgligt. Från att ha fått hålla min pappas varma hand till att aldrig mer få hålla i den till besked om att mitt älskade barn har en livshotande allvarlig sjukdom som hon ska leva med resten av sitt liv och ansvaret för hennes liv och hälsa lades i mina och Carlos händer.
På riktigt hur överlever man ens?
Men det gör man.
Mitt bästa råd till dig som befinner dig i någon form av kris är att ta en stund i taget. Dela upp dagen i stunder. En dag i taget är övermäktigt.
Och njut lyckliga stunder. Hur becksvart det än är, så finns de lyckliga stunderna där. Redo att njutas av. Sorg och lycka varandrar hand i hand. Det är liksom okej. Och livet.
Att känna den krispiga härlig luften en morgon, första tuggan av smörgåsen, känslan när kroppen tar steg efter steg och pulsen höjs, den varma duschen och doften av favoritduschcremén, kvisten med nypon på köksbordet, känslan av rena lakan…ja ni förstår hur jag menar visst?
Det lilla vardagliga var min räddning.
Stor kram till er som har det tungt på ett eller annat sätt. Allt blir bra.
Dags att städa och plocka i ordning. Idag är det dags för hemfärd till Björsta.
puss
Julia
